Istrea

Istrea är en av de få alver som tagit sig till Imentia… eller, egentligen är hon halvalv, men det är ändå ingen människa som bryr sig om skillnaderna. Den största är ju att hon faktiskt inte blir särskilt gammal. 150 eller så är ju inte något att skryta med precis. Det är därför hon är här. Har man ett kort liv får man ta lite risker och uppleva äventyr medan man kan och hon har ju gott om tid. De flesta där hemma tyckte hon var för ung, men dom förstår ju inte riktigt problemet med att dö om hundra år eller så. Så hon tog sin trogna häst och gav sig av. Mat finns överallt i naturen, så att överleva var inga problem, men hon har inga pengar. Man kanske skulle springa nåt litet ärende åt nån. Hemma i byn behövdes inte pengar. Dom är onödiga i små samhällen, eftersom samarbeta är mycket smidigare. I stora tyckte Istrea att det var förståeligt, eftersom samarbete kräver att folk känner varandra. Nåja. Hon är här för att få uppleva saker. Kanske träffa någon speciell eller finna sig ett nytt hem där hon kan känna sig lite mer välkommen och kanske till och med ta lite plats och vara en egen person. I byn var hon bara “människoungen”. Här blir hon “alvflickan”, något som klingar vackert i hennes ögon, och ett smeknamn hon stolt skulle välkomna. Dessutom ville hon se om människor verkligen var så hemska som dom framstod hemma i byn. Var hon avkomman till sådana barbarer? Hon trodde inte riktigt på det, men hon skämdes alltid för att hon var så mycket sämre på så mycket i byn. Där är en stad till. Fantastiska saker. Så många hus. Så stora slott och tjocka murar. Det är inte konstigt att det blir krig om man skyltar så där. Det är ju en utmaning utan dess like. Hoppfull vandrar hon nedför kullen, och Geda, stoet, följer efter.

Istrea

Kampanj i Jönköping Petter